Att ha flyt. Det låter riktigt bra, speciellt om man har mycket av den värdefulla varan. Men som alltid så tar flytet slut, den där underbart hala isen smälter och gruset som legat och lurat där under bromsar en just när man har som mest fart. Det är ingens fel. Det är bara så livet fungerar, kanske ett sätt att hålla våra psyken någorlunda på jorden med en bättre verklighetsuppfattning.

 

Jag har fastnat i det där förbaskade gruset just nu. Verkligheten kom som en våg och sköljde bort de där rosa molnen som jag var omringad av. Jag är inte arg på de där envisa vågorna som alltid ska skölja fram när man vill det allra minst av allt på denna jord, bara lite ledsen och besviken på ett sånt där bortskämt sätt. Ja, för visst sjutton har jag haft en sommar utan dess like. Underbar är kanske ordet. Eller för bra för att vara sant, helt enkelt. <3

 

Idag är det prick ett år sedan tårarna rann ned för kinderna medan planet rullade ut från gaten. Ångesten har nog aldrig varit så stark som då. Varför utsätta sig för sånt här trams?

Idag, exakt ett år senare, minns jag tillbaka till allt som var. Allt det goda och allt det onda. Jag levde efter mottot att livet är en fest. Alkoholen var viktigare än maten och solen viktigare än motionen. Galenskaperna viktigare än förnuftet och så vidare. Det låter så klyschigt att säga att man hittat sig själv men jag törs nog säga att så är fallet. För genom alla mina dumma val (och även bra sådana) så har jag lärt känna mig själv bättre än någon annan någonsin kommer kunna göra. Jag har lärt mig att förstå mig på mig själv på ett sätt som gör mig trygg i det jag gör, i den jag är. Jag har en slags bas att utgå ifrån, en bas som jag trivs bra med. Tuffa dagar och slag i bröstet råkar vi alla ut för, det är ju så livet fungerar och utan det så skulle vi ju aldrig få nåt drama att handskas med!

 

Idag, ett år senare, har jag även återgått till min ursprungliga form rent kroppsmässigt. Mina 6-7 "livet-är-en-fest"-kilon är borta med vinden (tack och lov). Hur vet jag det då? Tja, jag har spenderat min måndagskväll med att rensa garderoben. Jag har kastat mängder med plagg jag köpte i Spanien, byxor som bara faller av när jag går, linnen som två personer skulle kunna få plats i samtidigt och annat som helt enkelt inte är jag längre.

 

Ikväll önskar jag att jag fick sitta på terassen med alla underbara människor jag lärde känna under mitt 6 månader långa äventyr!

Tur att minnena lever vidare. 

I helgen har jag skaffat nya headphones och blivit ett ännu större fan av Kygo. Med större fan menar jag en sån där som liksom vill veta vem/vilka det är jag får gåshud av. Det jag fann efter lite googlande var att denna musikaliska talang är en 22-årig norrman. Tja, inte så mycket mer faktiskt! Men med den informationen till mitt förfogande kan jag ju bara konstatera att spelningar i Sverige inte kan vara en alltför omöjlig sak.

 

Annars så går vi in i en ny men kort arbetsvecka imorgon igen. Och det med ett glatt humör, snart bär det ju av åt både öster och söder och gud vet vart! Puss

 

Häromdagen blev jag påmind om min kära gamla klottervägg. Och jag insåg att det gått förbannat lång tid sedan jag skrev något sist.

 

April 2014. Ett år sedan jag packade ihop delar av mitt liv och förflyttade mig söderut för ett intensivt halvår utan dess like. Ett år senare sitter jag här med helt andra framtidsplaner. Ljusa, fina och lyckliga sådana. Men jag har lärt mig att med allt gott kommer även något ont. Hjärtat har vunnit över hjärnan ännu en gång och kastat sig in i något som tyvärr tog en vändning och "gled ur spåret". Jag är ledsen och besviken samtidigt som jag är lycklig över allt fint jag har att se fram emot. Det är svårt att hålla balansen i såna lägen. Hur gör man egentligen?

 

Trots allt är jag ändå glad över att jag vågar kasta mig in i saker å ting här i livet. Att leva i nuet, våga älska livet, sig själv och andra människor är som balsam för hjärtat. Faller man så får man chansen att lära sig klättra upp igen liksom.

 

Ja hörrududu bloggen, lite kvällsbabbel såhär till melodier av Thomas Stenström sitter fint ibland! Nu ser jag fram emot en tur till underbara Spanien, surfläger på Sri Lanka, en sommar i Sverige och studier till hösten.

Jobb, jobb, jobb, jobb, jobb.

 

Och sen stupar jag i säng direkt efter middagen. Har för mig att det kallas vardag och verklighet. Jag gillar't till viss del men jag gillar livet i Spanien mer än mest. 

Med endast några få timmar kvar av min tid som officiell tonåring så vill jag passa på att rensa tankarna lite. 20 år. 1/4 av livet. 7 300 dagar. Inom ramen av denna tidsperiod av mitt förvånansvärt fantastiska och händelserika liv har jag varit med om otroligt många toppar och dalar, precis som de flesta andra nog också skulle beskriva sina liv fram tills denna dagen D. Man uttrycker med både en lättsamhet och ett visst allvar att man snabbt kammat hem den gyllene siffran trettio. Jag har dock fått ett hållbart perspektiv på mitt liv. Tror jag.

 

Jag menar, allt som fått plats - människor, händelser och känslor, under de gågna 20 åren. Måtte det rymmas minst lika mycket de kommande åren också. Det blir ju alltid vad man gör det till! Jag har en ljus syn på min framtid, drömmar och mål, växande ambition och en egen väg att gå på. Det är vad jag ser. Någon åldersnoja finns inte i mitt huvud, möjligen bara i tomma ord som jag ibland får för mig att uttrycka. När man följer någon slags norm kanske, en modern sådan - ja för alla har vi ju åldersnoja vid typ 15 numera.

 

Folk omkring mig/oss pratar om kriget i Syrien och Kristian Gidlunds ord om döden. Självklart intresserar jag mig för vad som sker i vår omvärld men på något sätt så ligger större delen av mitt intresse i att bara vandra på min egna väg. Att inte bry mig om allt som händer så förbaskat mycket. Att inte sitta på fikapausen och diskutera huruvida kemvapen kommer att användas eller ej. Jag må vara väldigt egocentrisk eller som jag hellre ser på det, mån om att ta vara på livet som just jag fått. För i slutändan gör jag ingen skillnad när jag lägger ner energi på att kritisera andra länders handlingar eller Anders Borgs nya förbättrinsförslag, bara för att nämna ett par exempel. Jag känner helt enkelt att det enda jag kan göra eller rättare sagt VILL göra är att köra mitt race och leva mitt liv på precis det sätt som faller mig i smaken.

 

Framtiden för världen i helhet känns mer mörk än ljus men ser jag till min egen framtid så känner jag bara - let's do this!

 

Och med dessa halvflummiga ord hälsar jag mitt (på pappret i alla fall) vuxna jag varmt välkommet! Jag ska se till att det här blir riktigt bra ska du se. 

Kära johannamari.blogg.se och kära trogna följare!

 

Det är med tunga axlar jag nu meddelar att sidan pausas på obestämd tid. En del av mitt andrum, klottervägg och fritidssyssla. I nästan 3 år har du fått bära på mina ord om livet, kärlek och vänskap. Om tro och hopp och tunnlarnas stopp. Om glädje och tårar, melodier och fotografier. Du har då aldrig varit någon börda, utan snarare som en extra livlina. Att se tillbaka i arkivet och minnas känslor och tankar från skrivandets stund är härligt må jag säga. 

 

Vi ses och hörs någongång igen. Love,

Dålig uppis här märker jag! Men jag har i alla fall haft en lugn och mysig påsk på hemmaplan. Fram tills idag. Vi drog iväg på en promenad som slutade med en fyhelveteslångjävlapina. 3 timmar rask takt utan att överdriva det minsta tog slut på ina krafter så nu sitter jag här med solbränt fejs och en avslagen kropp och hjärna. Med det sagt så sätter jag en bock på denna påsk och blickar framåt. Nästa vecka lyfter jag!!! 

Det här är alltså min helg i bilder. Fartfylld med både tårar, blod, svett och myycket skratt! För att toppa helgen så körde vi över (okej, vi slet sönder för det) Bele och knep 5:e platsen i tabellen vilket jag är så sjukt glad för. Som vi kämpat!

 

Jag ser att ni envisas med att kika in här varje dag trots att jag i princip aldrig skriver längre. Därför tänkte jag ge er en liten uppdatering om livet i just det här ögonblicket.

 

_ Mitt stora i-landsproblem idag är att jag inte vet om jag vill locka håret två dagar i rad. Jag menar, det sliter ju som tusan...

 

_ Jag kan erkänna att jag är rädd för förändringar som kommer att ske. Om bara tre veckor startar ett nytt kapitel som jag inte är säker på kommer att ta slut. Någonsin. Men en egenskap som jag har är att blunda för bland annat rädsla. Jag är helt enkelt duktig på att bestämma mig för att inte tänka. Sen om det är en bra eller dålig egenskap... Det vet jag inte.

 

_ Mormor kommer ikväll!!! Ska bli jättekul faktiskt!

 

_ Ett annat problem som rankas högt på listan av i-landsproblem... Ska jag klippa topparna innan jag åker? De är ju trots allt ganska torra såhär på vintern.

 

_ Ikväll är det fest. Bottoms up! (Gäller ej mig som kör all in fast nyktert).

 

_ Imorgon är det fest. Oppa gagnam style!

 

_ Fan vilken partyweekend det här blir då. Varvat med 70-årsfirande såklart men det sker dagtid som tur är. Flera flugor i en smäll - I like it!

 

_ Sista matchen för säsongen spelas på söndag kväll efter att vi förhoppningsvis återvänt med skinnet i behåll från Falun. Jag hoppas innerligt på 3 poäng, det skulle betyda massvis för hela laget tror jag. Som vi utvecklats båda individuellt och som lag asså.. Helt otroligt!