Johanna

Idag är det prick ett år sedan tårarna rann ned för kinderna medan planet rullade ut från gaten. Ångesten har nog aldrig varit så stark som då. Varför utsätta sig för sånt här trams?

Idag, exakt ett år senare, minns jag tillbaka till allt som var. Allt det goda och allt det onda. Jag levde efter mottot att livet är en fest. Alkoholen var viktigare än maten och solen viktigare än motionen. Galenskaperna viktigare än förnuftet och så vidare. Det låter så klyschigt att säga att man hittat sig själv men jag törs nog säga att så är fallet. För genom alla mina dumma val (och även bra sådana) så har jag lärt känna mig själv bättre än någon annan någonsin kommer kunna göra. Jag har lärt mig att förstå mig på mig själv på ett sätt som gör mig trygg i det jag gör, i den jag är. Jag har en slags bas att utgå ifrån, en bas som jag trivs bra med. Tuffa dagar och slag i bröstet råkar vi alla ut för, det är ju så livet fungerar och utan det så skulle vi ju aldrig få nåt drama att handskas med!

 

Idag, ett år senare, har jag även återgått till min ursprungliga form rent kroppsmässigt. Mina 6-7 "livet-är-en-fest"-kilon är borta med vinden (tack och lov). Hur vet jag det då? Tja, jag har spenderat min måndagskväll med att rensa garderoben. Jag har kastat mängder med plagg jag köpte i Spanien, byxor som bara faller av när jag går, linnen som två personer skulle kunna få plats i samtidigt och annat som helt enkelt inte är jag längre.

 

Ikväll önskar jag att jag fick sitta på terassen med alla underbara människor jag lärde känna under mitt 6 månader långa äventyr!

Tur att minnena lever vidare.