Johanna

Idag är det prick ett år sedan tårarna rann ned för kinderna medan planet rullade ut från gaten. Ångesten har nog aldrig varit så stark som då. Varför utsätta sig för sånt här trams?

Idag, exakt ett år senare, minns jag tillbaka till allt som var. Allt det goda och allt det onda. Jag levde efter mottot att livet är en fest. Alkoholen var viktigare än maten och solen viktigare än motionen. Galenskaperna viktigare än förnuftet och så vidare. Det låter så klyschigt att säga att man hittat sig själv men jag törs nog säga att så är fallet. För genom alla mina dumma val (och även bra sådana) så har jag lärt känna mig själv bättre än någon annan någonsin kommer kunna göra. Jag har lärt mig att förstå mig på mig själv på ett sätt som gör mig trygg i det jag gör, i den jag är. Jag har en slags bas att utgå ifrån, en bas som jag trivs bra med. Tuffa dagar och slag i bröstet råkar vi alla ut för, det är ju så livet fungerar och utan det så skulle vi ju aldrig få nåt drama att handskas med!

 

Idag, ett år senare, har jag även återgått till min ursprungliga form rent kroppsmässigt. Mina 6-7 "livet-är-en-fest"-kilon är borta med vinden (tack och lov). Hur vet jag det då? Tja, jag har spenderat min måndagskväll med att rensa garderoben. Jag har kastat mängder med plagg jag köpte i Spanien, byxor som bara faller av när jag går, linnen som två personer skulle kunna få plats i samtidigt och annat som helt enkelt inte är jag längre.

 

Ikväll önskar jag att jag fick sitta på terassen med alla underbara människor jag lärde känna under mitt 6 månader långa äventyr!

Tur att minnena lever vidare. 

I helgen har jag skaffat nya headphones och blivit ett ännu större fan av Kygo. Med större fan menar jag en sån där som liksom vill veta vem/vilka det är jag får gåshud av. Det jag fann efter lite googlande var att denna musikaliska talang är en 22-årig norrman. Tja, inte så mycket mer faktiskt! Men med den informationen till mitt förfogande kan jag ju bara konstatera att spelningar i Sverige inte kan vara en alltför omöjlig sak.

 

Annars så går vi in i en ny men kort arbetsvecka imorgon igen. Och det med ett glatt humör, snart bär det ju av åt både öster och söder och gud vet vart! Puss

 

Häromdagen blev jag påmind om min kära gamla klottervägg. Och jag insåg att det gått förbannat lång tid sedan jag skrev något sist.

 

April 2014. Ett år sedan jag packade ihop delar av mitt liv och förflyttade mig söderut för ett intensivt halvår utan dess like. Ett år senare sitter jag här med helt andra framtidsplaner. Ljusa, fina och lyckliga sådana. Men jag har lärt mig att med allt gott kommer även något ont. Hjärtat har vunnit över hjärnan ännu en gång och kastat sig in i något som tyvärr tog en vändning och "gled ur spåret". Jag är ledsen och besviken samtidigt som jag är lycklig över allt fint jag har att se fram emot. Det är svårt att hålla balansen i såna lägen. Hur gör man egentligen?

 

Trots allt är jag ändå glad över att jag vågar kasta mig in i saker å ting här i livet. Att leva i nuet, våga älska livet, sig själv och andra människor är som balsam för hjärtat. Faller man så får man chansen att lära sig klättra upp igen liksom.

 

Ja hörrududu bloggen, lite kvällsbabbel såhär till melodier av Thomas Stenström sitter fint ibland! Nu ser jag fram emot en tur till underbara Spanien, surfläger på Sri Lanka, en sommar i Sverige och studier till hösten.